Idag övar jag mig i att trotsa mörkret, som vi människor trasslar in oss själva och varandra i, genom att byta perspektiv för en stund.

Jag tar mig tiden att förlora mig själv i en blommas oändliga perfektion, i skönheten i skuggornas dans genom trädens grenar.

Jag tänker på alla goda gärningar, möten, kramar, leenden, återföreningar som sker runt om i världen just nu. På alla modiga, kloka beslut som tas, alla genombrott och framsteg. På alla tusentals barn som föds idag till väntande, skrattande och gråtande familjer. Alla sånger som sjungs, alla lekar som leks, alla danser som dansas, alla äventyr som börjar nu med ett litet, litet steg.

Jag myser med allt detta vackra, goda, härliga och lämnar mina små vardagsbekymmer bakom mig.

Här, på en liten blå planet som kretsar kring en stjärna, som är en av 400 miljarder stjärnor i vår galax, som i sin tur är en galax bland 100 miljarder andra, får jag sitta och betrakta en blomma som speglar hela skapelsen i sina blad. Jag svindlar med tanken och säger tyst till blomman; tack, tack, tack för att jag får vara del av detta enorma. Jag, som är mindre än skuggan av en bråkdel av en fis i rymden, är en del av universum.