Inför releasen av låten Slowly har jag och Marcus läst igenom en del av alla de reflektioner jag har skrivit på samma tema som låten, att älska långsamt. Och landat i att dela en av texterna här, med en önskan om att inspirera till djuplodande, långsamt relaterande. Lyssna gärna på Slowly där du brukar streama musik!

“Vi har varit ifrån varandra en tid. Haft fokus på olika håll och glidit lite isär. Men nu är vi här. En stund tillsammans, bara vi. Jag märker att han vill något och jag följer hans impulser. Jag ligger på rygg och han håller ena handen över min mage och den andra över min bröstkorg. Han sitter med slutna ögon, avslappnad. Jag känner värmen från hans händer, tyngden mot min hud.

En del av mig blir snart rastlös och tänker att det vore roligare att ha sex istället. En annan del av mig vet att sex vore den fega vägen ut ur den här stunden. Atmosfären i rummet bjuder in till något djupt och intimt som skrämmer den ytliga delen av mig. Och som lockar på djupet.

Värmen från hans händer får mig att långsamt slappna av. Lager efter lager av anspänning skalas bort. Och under varje lager väntar en ny tanke, känsla eller fysisk anspänning. ”Är jag inte attraktiv?” undrar en del av mig när hans händer ligger alldeles stilla på min kropp. Jag andas in i känslan av osäkerhet och tillåter den att få finnas där, betraktar den tills den inser att han stannar kvar, utan att jag gör något, utan att jag presterar något.

Som om att han känner mina tankar säger han, ”du kan vara helt stilla, inget behöver hända, vi ska ingenstans”. Ett lager till lämnar min kropp och jag landar ytterligare lite djupare i mig själv och stunden. Tillvaron börjar bli drömsk, som att det vakna och det sovande flätas tätare ihop. Glimtar av bilder ur det undermedvetna tar sig upp till ytan. Vaga, suggestiva förnimmelser uppstår där hans hand ligger över min mage. Som att livmodern därunder känner den trygghet han erbjuder och äntligen tillåts tala sitt ordlösa språk. Eller kanske snarare, att jag äntligen vågar lyssna på den rösten när jag känner tryggheten av värmen från hans hand.

Förnimmelserna kommer i vågor, utan ord. De går som små jordbävningar genom mig, små skakningar från mitt centrum, ut i kroppens alla delar. Och efter varje skalv kommer djupare avslappning. Längre och längre ner färdas jag. Känslor av sorg och uppgivenhet passerar, tårar kommer och går. Ord och analys har ingen plats här, jag bara låter det hända. Jag skyler inget, varken förminskar eller förstorar något och vilar in i att han finns kvar oavsett vad som kommer. När ilska reser sig som en mäktig flod inuti ber jag honom lägga sin tyngd i sina händer så jag får låta ilskan uttrycka sig genom min kropp som spjärnar mot hans händer. Floden ebbar så småningom ut och hans händer vilar lätt över mig igen. Där sorgen och ilskan nyss fanns breder ett nytt landskap ut sig. Vidbrett och öppet. Sårbart och starkt på samma gång. Jag öppnar ögonen, möter hans blick och känner igen honom på djupet, bortom orden.

Tänker stilla att egentligen är vi nog alla där, under alla lager vilar vi i en gemensam helhet. Tack Marcus för att du tar mig dit och påminner mig om nuets hissnande bråddjup.”

Att få säga de tre små orden från en helt ren plats, utan förväntningar, utan något bekräftelsesökande, utan skuldkänslor, utan krav. Inte för att trösta, inte för att få något, inte för att ge något. Att ligga vaken i flera timmar, veta att det är dags, samla mod, och när han vaknar, känna det som att stå på en klippa och göra sig beredd att kasta sig ut i havet.

Vi har träffats i två och ett halvt år och jag har aldrig gjort något så långsamt tidigare. Långsamt och försiktigt prövat mina steg mot mer tillit. Iakttagit mina mönster, backat när jag upprepat sånt som jag inte vill vara eller bära längre. Göra om och göra rätt. Långsamt benat ut trådarna i det trassliga nystan där kärlek och medberoende slingrat sig så tätt ihop att det är svårt att se skillnaden. Sakta monterat ner en destruktiv virvel och ännu långsammare byggt upp ett nytt sätt att relatera.

Han vaknar. Mitt hjärta fladdrar, jag vet att det är dags nu. Jag har väntat i flera månader på det här tillfället, ska jag verkligen våga? Och så gör jag det. Jag viskar ”jag älskar dig” och känner att det är helt rent, helt sant.

Och sen… Jag landar i havet efter att ha kastat mig ut från klippan. Havets vågor sköljer bort gamla rester av skräp som jag burit på så länge. Jag får ligga i hans famn och andas mig igenom läkeprocessen och när den klingar av känner jag mig som en fjäril som kommit ur sin kokong. Luften gnistrar och ryggraden känns annorlunda. Livet är nytt.

Tack Marcus för att jag får läka tillsammans med dig <3

(Den här veckan finns låten Slowly ute på alla ställen där du kan streama musik. I samband med det delar jag några dagboksanteckningar på samma tema som låten, att älska långsamt :)<3 )

Idag släpps låten Slowly på alla ställen där du kan streama musik! Tänk så mycket jobb man kan lägga ner på något som i slutändan blir 3 minuter och 23 sekunder. Jag blir jätteglad om du vill lyssna! Använd gärna hörlurar. Och gillar du den får du hemskt gärna spara/gilla/dela/hjärta/kommentera, lägga till i playlists och sätta på repeat :)

Och för att riktigt dyka in i och fira långsamheten lov så delar jag några små dagbokstexter de här dagarna runt låtsläppet, på samma tema som låten, att älska långsamt. Lyssna gärna på låten där du brukar streama musik, sök på Resmiranda Slowly, så hittar du den! :)

Ur dagboken, sommar 2023

Jag har tassat i gränslandet länge. Och med små, små myrsteg smyger jag mig in i kärlekens land igen. Tålmodigt står du där vid min sida medan jag dealar med min rädsla för att falla tillbaka in i gamla mönster av att kompromissa bort mig själv. Som en stabil hamn, från vilken jag i nattmörkret vågar mig ut på piren, för att doppa mina tår i vattnet och se om jag kan stå kvar i mig själv. Tvivlande, fortfarande övertygad om att jag inte kan vara i en kärleksrelation utan att tappa bort mitt eget jag.

Men vi har träffats länge nu och under tidens gång har jag fått erfara en kärlek som inte innebär att drunkna i varandra, utan som bygger stadig mark för oss att växa som vi vill på. Snart vågar jag lita på att förälskelse inte förblindar mig.

Efter en tuff separation bestämde jag mig för att inte gå in i någon traditionell tvåsamhet igen på länge. Jag behövde tid för mig själv, tid för barnen, tid för musiken. Kärleksrelationer fick vara nåt lite på sidan om, när det fanns tid över. Det var ett bra beslut, jag kände mig fri och fick möjlighet att landa i mig själv.

Men efter en tid började jag lägga märke till en känsla jag inte kände igen. Det låter kanske märkligt men det kändes som att huden över hela min kropp var törstig. Det var lika påtagligt som om jag inte druckit vatten på länge. Det tog ett tag innan jag fattade att det inte var vatten eller näring som huden längtade efter. Det var närhet. Jag behövde få känna mig hållen. Inte tillfälligt, inte bara ytligt, utan på ett djupare plan. Men jag var fortfarande helt säker på att jag inte ville gå in i en relation.

Jag läste någonstans att förälskelse vanligtvis håller i sig cirka 1 1/2 till 2 år. Och även om förälskelse kan kännas fantastiskt så har jag kommit att betrakta det som något opålitligt, lite som en psykos. Något man kan vakna upp ifrån och inse att man har lurat sig själv. Att man i förälskelsens rosa skimmer har ignorerat varningsflaggor och klivit långt över sina egna gränser. Att man en dag faktiskt kan vakna upp och inse att man inte vet skillnaden mellan medberoende och kärlek.

Så jag la min kärlek på familjen och musiken och passande mig noggrant för sånt som liknade förälskelse. Jag mådde bra, kände mig fri och stark, men hudens törst efter att bli hållen växte sig allt starkare.

Och så hände det sig att jag var på en dejt med en man som liksom både stod stadigt i sig själv och samtidigt var öppen för att möta mig precis där jag var, utan att vilja ändra på något. Vi fortsatte att träffas när tillfälle gavs och långsamt, väldigt långsamt…

Jag har nog aldrig gjort något så långsamt i hela mitt liv. Jag har noggrant iakttagit mig själv, vaksamt givit akt på mina val för att inte falla tillbaka i gamla mönster. Jag har hållit igen och observerat istället för att brinna snabbt och kortvarigt. Jag har njutit av processen och jag har växt. Långsamt.

Nu har det snart gått två år sen vår första tinderdejt. Och jag börjar långsamt våga lita på att kärleksrelationer kan vara uppbyggande istället för söndrande, även för mig. Jag börjar sakta våga lita på att jag inte kommer förlora mig själv, att jag kan vara i relation och samtidigt urskilja mina egna behov och känslor. Och med tiden som har gått börjar jag våga tro på att jag inte bär förälskelsens bedrägliga, rosaskimrande skygglappar längre, utan kan göra omtänksamma, kloka val.

Marcus, tack för ditt tålamod. Tack för din trygga famn, din klokhet, din styrka, din omsorg. Tack för att du så självklart har stått kvar.

Jag som har sett mitt behov av stöd och hjälp som en svaghet, ett ogräs som måste utrotas, har fått inse att även jag kan bli ompysslad utan att förlora mig själv, utan att stå i skuld. Det finns en enorm vila i det. Och att få se att en kärleksrelation inte behöver ta bort mitt fokus från barnen och musiken, utan tvärtom, att kärleken kan nära allt det som är viktigt för mig, är en väg jag inte trodde var möjlig.

Tacksam för att jag långsamt och nyfiket får fortsätta utforska livet, bortom krav och färdiga svar. Och för att få inse att trygghet och frihet inte behöver vara varandras motsatser.

(Imorgon kommer låten Slowly att släppas på alla ställen där du kan streama musik. I samband med släppet delar jag en liten, eller lång, text varje dag kring den långsamma läkeprocessen och kärlekshistorien som utspelats sig i mitt liv de senaste åren. <3)

På torsdag släpps min nya låt Slowly och det känns lite nervöst… Den är mer naken, mer utelämnande än många andra låtar jag har skrivit.

Jag började skissa på den under pandemin. Den sociala distanseringen och isoleringen blev lite av ett uppvaknande för mig om vad närhet betyder, hur otroligt viktigt det är. Sen dess har det följt med lite som ett tema, att utforska och lära mig mer om hur närvarande jag kan vara i mötet med andra, hur intim och hur långsam kärleken kan få vara. Och låten Slowly har tagit form under tiden.

Och nu när låten är färdig kan jag se tillbaka och se att den blev lite som en uppgörelse med ett relationsdrama som tog knäcken på mig totalt för sex år sedan. Det har tagit tid att pussla ihop hjärtat och våga hysa tillit igen. Min långsamma läkeprocess har gått hand i hand med låtens tillblivelse. Och när låten nu ska släppas så kan jag se tillbaka och se att jag har kommit långt. Med små myrsteg har jag tagit mig till en plats och en relation där jag känner mig trygg att anförtro mitt hjärta igen. Känns stort och fint att få syn på <3

Jag tänker att jag ska dela några dagboksanteckningar från den här resan de kommande dagarna. Mest för att få påminna mig själv, och kanske dig, om att vackra, långsamma läkeprocesser är möjliga. Att kärleken är påhittig och hittar de mest oväntade vägar även till trasiga hjärtan som tror att de aldrig kommer att älska igen. Men också för att göra reklam för låten Slowly, så du kanske blir nyfiken och vill lyssna på den 🤗❤️