Rebellmammor

Jag kommer lite sent. Familjen först. Men nu är jag här. Jag hittar en ledig plats i en soffa längst bak i det stora rummet. Framför mig är stolarna fullsatta av människor som lyssnar på en föreläsare.

Även om det är tunga frågor som avhandlas så råder en skön känsla i rummet. Jag lutar mig in i den en stund, känner på rummets vibbar. Bredvid mig i soffan sitter en kvinna som stickar medan hon lyssnar. Jag ser mig omkring och upptäcker fler och fler garnnystan runt om i rummet som långsamt förvandlas till sjalar, tröjor och mössor. Händer som rör sig och öron som lyssnar.

Klimatpsykologi handlar föreläsningen om och jag funderar lite på vad det är som alla här inne har varit med om. Något har gjort att de inte bara oroar sig för framtiden utan också har valt att lägga sin lediga tid på att engagera sig.

Jag kommer att tänka på en av de saker som gjorde att jag tippade över kanten från att vara orolig till att på allvar börja fundera på vad jag själv kunde göra. Det var ett citat av den tidigare FN-generalen Ban Ki-moon som liksom drabbade mig på djupet:

”We are the first generation that can end poverty, the last that can end climate change”

Då, för snart tio år sen, slog de orden ner i mig som en blixt och uppmanade till handling. När jag läser orden nu, känns det lite avlägset att vi skulle kunna ”end” klimatförändringarna, vi lever ju mitt i dom. Nu vet vi att varje tiondels grad av uppvärmning har en avgörande roll i hur saker kommer att utspela sig och är värd att kämpa för.

Jag tänker på min vän Kristofer som befinner sig i North Carolina där orkanen Helene drog fram i förra veckan. Han skickar bilder på totalförstörda byggnader, rester av vägar, en bil som tillsammans med träd och bråte ligger som slängda mot en kulle.

Ingen kunde ha förberett sig på, eller ens kunnat föreställa sig, en sådan storm och ett sådant skyfall på den platsen. Människor saknas fortfarande. El, rent vatten och mat blev i en handvändning inte längre en självklarhet.

Från andra delar av USA postar vänner foton från skogsbränderna som ödelägger stora områden. Här hemma har glaciären Sylmassivet kollapsat och varning för islavin utfärdats. I tåggruppen jag är med i på Facebook läser jag om översvämningarna och kaoset stormen Boris skapade. Och längre bort i världen, tyfonen Yagi lämnar norra Vietnam i spillror. Ett litet axplock av de senaste veckornas extrema väderrelaterade händelser.

I soffan bredvid mig fortsätter kvinnan att sticka. Hon utstrålar ett slags lugn som smittar av sig. Jag ser mig runt och ser ett stort rum fyllt av människor som valt att lägga sin lediga tid på att försöka hitta vägar som leder till ett samhälle som bygger på annat än konsumtion och tillväxt, ett samhälle som lever i samklang med naturen istället för att missbruka den. Jag ser varma hjärtan, skarpa hjärnor och en massa handlingskraft. Och på nåt sätt känns det hoppfullt, trots allt.

Tacksam över att kunna bidra med sång i ett sådant sammanhang. Att en lördagkväll, tillsammans med rebellmammor från olika delar av landet, skapa glädje, kraft och djupa sociala vävar genom sång känns viktigt och fint. Här med några ord som sägs komma från ett brev som chief Seattle skrev i 1850-talets USA.

”Every part of the Earth is sacred to my people.

We are part of the Earth and she is part of us.

This we know, the Earth does not belong to us, we belong to the Earth.”