Ur dagboken, april 2024 - I begynnelsen var ordet

Att få säga de tre små orden från en helt ren plats, utan förväntningar, utan något bekräftelsesökande, utan skuldkänslor, utan krav. Inte för att trösta, inte för att få något, inte för att ge något. Att ligga vaken i flera timmar, veta att det är dags, samla mod, och när han vaknar, känna det som att stå på en klippa och göra sig beredd att kasta sig ut i havet.

Vi har träffats i två och ett halvt år och jag har aldrig gjort något så långsamt tidigare. Långsamt och försiktigt prövat mina steg mot mer tillit. Iakttagit mina mönster, backat när jag upprepat sånt som jag inte vill vara eller bära längre. Göra om och göra rätt. Långsamt benat ut trådarna i det trassliga nystan där kärlek och medberoende slingrat sig så tätt ihop att det är svårt att se skillnaden. Sakta monterat ner en destruktiv virvel och ännu långsammare byggt upp ett nytt sätt att relatera.

Han vaknar. Mitt hjärta fladdrar, jag vet att det är dags nu. Jag har väntat i flera månader på det här tillfället, ska jag verkligen våga? Och så gör jag det. Jag viskar ”jag älskar dig” och känner att det är helt rent, helt sant.

Och sen… Jag landar i havet efter att ha kastat mig ut från klippan. Havets vågor sköljer bort gamla rester av skräp som jag burit på så länge. Jag får ligga i hans famn och andas mig igenom läkeprocessen och när den klingar av känner jag mig som en fjäril som kommit ur sin kokong. Luften gnistrar och ryggraden känns annorlunda. Livet är nytt.

Tack Marcus för att jag får läka tillsammans med dig <3

(Den här veckan finns låten Slowly ute på alla ställen där du kan streama musik. I samband med det delar jag några dagboksanteckningar på samma tema som låten, att älska långsamt :)<3 )