Ur dagboken, oktober 2024

Inför releasen av låten Slowly har jag och Marcus läst igenom en del av alla de reflektioner jag har skrivit på samma tema som låten, att älska långsamt. Och landat i att dela en av texterna här, med en önskan om att inspirera till djuplodande, långsamt relaterande. Lyssna gärna på Slowly där du brukar streama musik!

“Vi har varit ifrån varandra en tid. Haft fokus på olika håll och glidit lite isär. Men nu är vi här. En stund tillsammans, bara vi. Jag märker att han vill något och jag följer hans impulser. Jag ligger på rygg och han håller ena handen över min mage och den andra över min bröstkorg. Han sitter med slutna ögon, avslappnad. Jag känner värmen från hans händer, tyngden mot min hud.

En del av mig blir snart rastlös och tänker att det vore roligare att ha sex istället. En annan del av mig vet att sex vore den fega vägen ut ur den här stunden. Atmosfären i rummet bjuder in till något djupt och intimt som skrämmer den ytliga delen av mig. Och som lockar på djupet.

Värmen från hans händer får mig att långsamt slappna av. Lager efter lager av anspänning skalas bort. Och under varje lager väntar en ny tanke, känsla eller fysisk anspänning. ”Är jag inte attraktiv?” undrar en del av mig när hans händer ligger alldeles stilla på min kropp. Jag andas in i känslan av osäkerhet och tillåter den att få finnas där, betraktar den tills den inser att han stannar kvar, utan att jag gör något, utan att jag presterar något.

Som om att han känner mina tankar säger han, ”du kan vara helt stilla, inget behöver hända, vi ska ingenstans”. Ett lager till lämnar min kropp och jag landar ytterligare lite djupare i mig själv och stunden. Tillvaron börjar bli drömsk, som att det vakna och det sovande flätas tätare ihop. Glimtar av bilder ur det undermedvetna tar sig upp till ytan. Vaga, suggestiva förnimmelser uppstår där hans hand ligger över min mage. Som att livmodern därunder känner den trygghet han erbjuder och äntligen tillåts tala sitt ordlösa språk. Eller kanske snarare, att jag äntligen vågar lyssna på den rösten när jag känner tryggheten av värmen från hans hand.

Förnimmelserna kommer i vågor, utan ord. De går som små jordbävningar genom mig, små skakningar från mitt centrum, ut i kroppens alla delar. Och efter varje skalv kommer djupare avslappning. Längre och längre ner färdas jag. Känslor av sorg och uppgivenhet passerar, tårar kommer och går. Ord och analys har ingen plats här, jag bara låter det hända. Jag skyler inget, varken förminskar eller förstorar något och vilar in i att han finns kvar oavsett vad som kommer. När ilska reser sig som en mäktig flod inuti ber jag honom lägga sin tyngd i sina händer så jag får låta ilskan uttrycka sig genom min kropp som spjärnar mot hans händer. Floden ebbar så småningom ut och hans händer vilar lätt över mig igen. Där sorgen och ilskan nyss fanns breder ett nytt landskap ut sig. Vidbrett och öppet. Sårbart och starkt på samma gång. Jag öppnar ögonen, möter hans blick och känner igen honom på djupet, bortom orden.

Tänker stilla att egentligen är vi nog alla där, under alla lager vilar vi i en gemensam helhet. Tack Marcus för att du tar mig dit och påminner mig om nuets hissnande bråddjup.”