Resedagbok del 8.

Carlisle-London.

Så sitter jag på tåget igen. På väg hemåt efter en vecka i norra England. Nästa anhalt London. Jag ser det böljande landskapet försvinna förbi utanför fönstret och är helt oförberedd på att det gör så ont i hjärtat att lämna den här platsen. Jag har haft en fantastisk vecka och mött människor som nu känns lite som familj, sett platser som gett mig perspektiv och nya knutpunkter i min egen historia och vistats i landskap som ordlöst viskat om sammanhang och tillhörighet.

Även om musiken har varit huvudanledningen till denna resa så verkar den underliggande tråden ha handlat om kärlek. Nånting med de böljande kullarna och blånande bergen får murarna runt mitt hjärta att börja krackelera. Som att de gröna fälten smälter sköldar jag inte visste att jag hade. Som att utsikten mot dimhöljda bergstoppar i lager bakom varandra får mig att sänka garden och känna mer kärlek.

Kanske är det meningen med alla resor? Att lämna det invanda och trygga för att kunna öppna upp mot det nya? Och sen få komma hem igen, till allt det trygga och välbekanta, och se det i ett nytt ljus?

Det gör ont att lämna men känns samtidigt så fint att långsamt vara på väg hemåt igen. Vardagen och barnen och den varma famnen som väntar mig där hemma, vilken gåva!