Resedagbok del 12
Sitter på tåget mellan Köln och Hamburg och försöker smälta helgens festival. Kanske var karnevalen på kvällen en av de mäktigaste musikaliska upplevelserna jag varit med om?
The Winter Droving, en endagsfestival i den lilla staden Penrith i norra England. Helt olik andra festivalen och stadsfester. Tanken är att vrida tillbaka klockan 400 år till en tid av jycklare, folkligt spektakel och fest. Inget vackert och pittoreskt, snarare galet, roligt och folkligt. Hundkostymtävling, äggkastar- och höbalsturnering, cirkuskonstnärer och artister som från små tält bjuder in dig att se deras show, om du vågar komma in? En vild orkester som får en hel gränd att dansa, The Commonors Choir som kaxigt sjunger om folkets rätt, The unseen, en utställning om feer och älvor, slagverksband som får hela kvarter att gunga. The twining assosiation är på plats. En möjlighet att gnälla om vad man vill, ledd av Jake och Jo som jag lärt känna under veckan. Vansinnigt roligt!
Mitt bidrag var att bjuda in förbipasserande till ett litet tält med plats för två i publiken och sjunga svenska folksånger för dom. Det blev intimt på ett sätt jag inte hade räknat med och slutade ofta med barns förundrade ögon och kvinnor som ville kramas.
På kvällen var det dags för det årliga karnevalståget genom stan. Stora papier-mache lanternor föreställandes djur, hundratals människor bärandes masker, facklor och instrument. Och tusentals och åter tusentals människor som kantade gatorna där processionen gick fram.
Mitt uppdrag var att gå först och kula fram processionen vars första del var ett jättestort bagghuvud. Jag kände mig som en vikingadrottning som sakta gick genom stadens gator, vars trottoarer var fyllda till bredden med åskådare, ledandes ett virvlande paganskt karnevalståg.
Nånting med att kula så det skallade mellan husväggarna på en plats där det så tydligt finns en djup historisk länk mellan mina skandinaviska vikingarötter och den brittiska traditionen fick mig att känna varje steg som en ceremoni, varje ton som en bekräftelse på hur djupt vi är sammankopplade och besläktade med våra landskap och vår jord.
I vanliga fall är kulningen ett ödmjukt överlämnande, att ta all ljudlig plats men samtidigt vara helt i lyssnandet. Jag kular och skogen svarar. Den här gången blev det något mer. Eller så kanske det var jag, som på en plats långt hemifrån, kunde se fler aspekter av mig själv i sången? Jag tror aldrig jag kulat med sådan intensitet förut, det kändes som om att en krigares röst reste sig längs min ryggrad och tog stadens gator i belägring. Mäktigt och fascinerande att betrakta sig själv i nya roller. Och en rejäl rusch för mitt ego!
Tänker att den här festivalen är ett konkret exempel på skillnaden mellan marknadsmässiga och konstnärliga tillvägagångssätt att skapa sammanhang och bygga hållbarhet. Och jag kan inte låta bli att fundera på vilka fler saker, mer än stadsfester och festivaler, som skulle kunna bli konstverk i sig själva om vi skiftade perspektiv och la vårt fokus på sånt som är roligt, galet och viktigt istället för ekonomiskt förtjänstfullt.
