Drömtydning
Vi har färdats till fots i många dagar och inatt ska jag äntligen få sova i en riktig säng. Eller ja, det kanske är en liten överdrift, sängen består av en dyna på ett golv, men det känns lyxigt efter alla nätter som jag sovit omsvept av en filt direkt på den hårda marken. Vi befinner oss i ett hus som står öppet för vandrare. Mina reskamrater skrattar åt min glädje över att det finns ett eluttag.
Det är min sista natt med den stam av den här platsens ursprungsbefolkning, som jag har fått resa tillsammans med en tid. Vargarna, som blivit som beskyddare på avstånd, hörs yla utanför i natten. Den äldre kvinnan, fårad av väder och vind, stammens äldste, börjar tala. Alla lyssnar medan de gör sig redo för natten. Hon talar direkt till mig medan jag delar den apelsin jag har med mig, klyftorna räcker till alla. Musiken, säger hon, är större än vad ni gör den till. Med ”ni” syftar hon på oss som lever i konsumtionssamhället. Ni försöker fånga den som en ande i en flaska. De skrattar allihopa åt det absurda i att försöka begränsa musiken till en produkt att sälja.
Hon fortsätter prata men jag är trött och har svårt att hänga med. Hon ser det, ser mig djupt i ögonen och säger att musiken lever i mig. Hon ber mig plocka upp flöjten jag har i min väska och spela för henne en sista gång. Jag gör som hon säger, lyssnar in musiken som spelas i allt, inuti och runtomkring, i vinden, i elden, i de djupa fårorna i hennes ansikte, och spelar det som hjärtat vill spela. På avstånd hör jag vargarnas trygga närvaro. Mina reskamrater vilar in i melodin jag spelar. När de somnar vaknar jag ur drömmen…
Jag ligger kvar i min säng och funderar över drömmen medan den sakta flyter bort. Jag släpper en ny låt snart och drömmen tycks spegla min längtan efter att få vara mitt i musiken, med min stam, att få dela min musik med de som vill lyssna. Och spegla min inre brottningsmatch om hur jag ska förhålla mig till marknadsföring. Idag finns möjligheten, med internet och riktade annonser, att hitta en publik som gillar det man gör, även om man inte passar in mainstreamfåran. Men vad gör det med mitt förhållande till musiken? Om jag behandlar den som en produkt som ska säljas? Musiken är alltid större än. Lika som en gud alltid är större än vad dess följare kan fånga i ord eller avbilder.
Hur förhåller man sig till konst och konsumtion? Till hjärtats kall och lönsamhet? Jag undrar hur andra förhåller sig? Hur tänker du?
