Slowly... Långsamt...

På torsdag släpps min nya låt Slowly och det känns lite nervöst… Den är mer naken, mer utelämnande än många andra låtar jag har skrivit.

Jag började skissa på den under pandemin. Den sociala distanseringen och isoleringen blev lite av ett uppvaknande för mig om vad närhet betyder, hur otroligt viktigt det är. Sen dess har det följt med lite som ett tema, att utforska och lära mig mer om hur närvarande jag kan vara i mötet med andra, hur intim och hur långsam kärleken kan få vara. Och låten Slowly har tagit form under tiden.

Och nu när låten är färdig kan jag se tillbaka och se att den blev lite som en uppgörelse med ett relationsdrama som tog knäcken på mig totalt för sex år sedan. Det har tagit tid att pussla ihop hjärtat och våga hysa tillit igen. Min långsamma läkeprocess har gått hand i hand med låtens tillblivelse. Och när låten nu ska släppas så kan jag se tillbaka och se att jag har kommit långt. Med små myrsteg har jag tagit mig till en plats och en relation där jag känner mig trygg att anförtro mitt hjärta igen. Känns stort och fint att få syn på <3

Jag tänker att jag ska dela några dagboksanteckningar från den här resan de kommande dagarna. Mest för att få påminna mig själv, och kanske dig, om att vackra, långsamma läkeprocesser är möjliga. Att kärleken är påhittig och hittar de mest oväntade vägar även till trasiga hjärtan som tror att de aldrig kommer att älska igen. Men också för att göra reklam för låten Slowly, så du kanske blir nyfiken och vill lyssna på den 🤗❤️