Ur dagboken, juni 2023

Efter en tuff separation bestämde jag mig för att inte gå in i någon traditionell tvåsamhet igen på länge. Jag behövde tid för mig själv, tid för barnen, tid för musiken. Kärleksrelationer fick vara nåt lite på sidan om, när det fanns tid över. Det var ett bra beslut, jag kände mig fri och fick möjlighet att landa i mig själv.

Men efter en tid började jag lägga märke till en känsla jag inte kände igen. Det låter kanske märkligt men det kändes som att huden över hela min kropp var törstig. Det var lika påtagligt som om jag inte druckit vatten på länge. Det tog ett tag innan jag fattade att det inte var vatten eller näring som huden längtade efter. Det var närhet. Jag behövde få känna mig hållen. Inte tillfälligt, inte bara ytligt, utan på ett djupare plan. Men jag var fortfarande helt säker på att jag inte ville gå in i en relation.

Jag läste någonstans att förälskelse vanligtvis håller i sig cirka 1 1/2 till 2 år. Och även om förälskelse kan kännas fantastiskt så har jag kommit att betrakta det som något opålitligt, lite som en psykos. Något man kan vakna upp ifrån och inse att man har lurat sig själv. Att man i förälskelsens rosa skimmer har ignorerat varningsflaggor och klivit långt över sina egna gränser. Att man en dag faktiskt kan vakna upp och inse att man inte vet skillnaden mellan medberoende och kärlek.

Så jag la min kärlek på familjen och musiken och passande mig noggrant för sånt som liknade förälskelse. Jag mådde bra, kände mig fri och stark, men hudens törst efter att bli hållen växte sig allt starkare.

Och så hände det sig att jag var på en dejt med en man som liksom både stod stadigt i sig själv och samtidigt var öppen för att möta mig precis där jag var, utan att vilja ändra på något. Vi fortsatte att träffas när tillfälle gavs och långsamt, väldigt långsamt…

Jag har nog aldrig gjort något så långsamt i hela mitt liv. Jag har noggrant iakttagit mig själv, vaksamt givit akt på mina val för att inte falla tillbaka i gamla mönster. Jag har hållit igen och observerat istället för att brinna snabbt och kortvarigt. Jag har njutit av processen och jag har växt. Långsamt.

Nu har det snart gått två år sen vår första tinderdejt. Och jag börjar långsamt våga lita på att kärleksrelationer kan vara uppbyggande istället för söndrande, även för mig. Jag börjar sakta våga lita på att jag inte kommer förlora mig själv, att jag kan vara i relation och samtidigt urskilja mina egna behov och känslor. Och med tiden som har gått börjar jag våga tro på att jag inte bär förälskelsens bedrägliga, rosaskimrande skygglappar längre, utan kan göra omtänksamma, kloka val.

Marcus, tack för ditt tålamod. Tack för din trygga famn, din klokhet, din styrka, din omsorg. Tack för att du så självklart har stått kvar.

Jag som har sett mitt behov av stöd och hjälp som en svaghet, ett ogräs som måste utrotas, har fått inse att även jag kan bli ompysslad utan att förlora mig själv, utan att stå i skuld. Det finns en enorm vila i det. Och att få se att en kärleksrelation inte behöver ta bort mitt fokus från barnen och musiken, utan tvärtom, att kärleken kan nära allt det som är viktigt för mig, är en väg jag inte trodde var möjlig.

Tacksam för att jag långsamt och nyfiket får fortsätta utforska livet, bortom krav och färdiga svar. Och för att få inse att trygghet och frihet inte behöver vara varandras motsatser.

(Imorgon kommer låten Slowly att släppas på alla ställen där du kan streama musik. I samband med släppet delar jag en liten, eller lång, text varje dag kring den långsamma läkeprocessen och kärlekshistorien som utspelats sig i mitt liv de senaste åren. <3)